lördag 31 maj 2008

En sorglig historia

En sorglig historia

Nu är vi hemkomna från världens konstigaste resa.
Detta skulle vara vår drömresa, jag vet inte i hur många år vi drömt om Thailand. Så i Mars hittade min man en riktigt billig resa dit och vi slog till. På alla våra resor följer svärmor med. Hon är liksom en av oss. Vi umgås jättemycket ( brukar släpa med henne på auktioner o dylikt) barnen är jätte ofta hos henne och hon är ofta hos oss. Så som alla andra gånger följde hon så klart med på denna resa.

Vi skulle ju åka upp till Stockholm söndagen den 11 Maj, sen skulle planet gå på natten typ 01.30 då skulle det vara minstingens födelsedag.

Början på historien är dock som en sjukfilm där allt går fel.Det började med att tåget var överbokat, så vi fick inga sittplatser. Jag tar en plats på golvet medans dom andra flyttar omkring i den mån det går från plats till plats. efter ett tag blir det dock så att tjejerna får dela plats. Det var super varmt på tåget dessutom. Så efter typ 1 timme börjar barnen "när är vi framme?", "är vi framme snart?", "vad är klockan?", "är vi framme Snart?" "vad är klockan?", "är vi framme snart?" ja ni vet sådär som bara barn kan hålla på. Jag försökte tålmodigt svara att "nej det är flera timmar kvar, försök stå ut" "nej vi är inte framme snart" osv. osv.Eftersom Maj är en fin månad i Sverige så var det bastu temperatur på tåget, pust.Jag var dessutom extra irriterad på min man då jag hade velat köpa lite inredningstidningar att ta med på semestern och några tidningar till barnen på pressbyrån i Alvesta, man han tyckte prompt att vi skulle vänta tills vi kom till Stockholm.
När man känner hoppet komma och att tiden faktiskt gått och att snart kan jag säga till barnen att nu är vi snart framme, så ropa dom ut i högtalaren, "tåget är försenat pga gräsbrand, så vi måste köra om Nyköping"SUCK, man tror ju inte det är sant.Men tillslut efter nästan 4 timmar är vi då äntligen framme på Stockholm centralstation.

Där hittar vi ganska snabbt arlandaexpress, som tar oss till flygplatsen. Äntligen går något smidigt och bra. Sitter där på tåget och känner hur magen börjar kurra. Så vi konstatera att ja käka lite när vi kommer fram är nog inte fel alls klockan börjar närma sig 23.00.Så vi checkar in väskorna och fråga den trevliga mannen i incheckningen om det finns typ något Mc i närheten. "ja det gör det men det stänger om ca 5 min" WHAT, så springande tar vi oss dit (en bra bit bort från incheckningen). Där är det självklart LÅNG kö. Men hungriga som vi är ställer vi oss snällt i den. När det är ca 5 personer framför säger personalen där att dom inte gör några nya hamburgare utan man få ta det som finns i värmeskåpet. nervöst står vi kvar och håller tummarna krampaktigt för att det ska finnas något kvar, åtminstånde till barnen. Som tur var gjorde de det, fast kanske inget som vi valt i vanliga fall. Där sitter vi kl 23.20 på kvällen äter ljumna hamburgare som vi tycker sådär om. Dessutom har ju alla butiker stängt så irritationen mot min man var ju inte mindre, ska jag behöva åka på semester UTAN mina älskade tidningar, grrrrr.Ja ja, vi ska till thailand vår drömresa då får man ta detta.

Vi tar oss sedan vidare till passkontrollen och vidare mot vår gate där vi ska slå oss ner och invänta planet som ska gå 01.30.Där inne i vänthallen är butiken öppen och DÄR har dom tidningar, så jag och barnen shoppar loss. Förlåt Lovely för att jag blev så arg;)

Så vi slår oss ner, jag delar med mig till min svärmor av mina tidningar då hon också tycker det är kul med heminredning. tiden tickar på och inget inrop kommer. Vi börjar än en gång bli oroliga, vad är detta, varför börjar dom inte ta på folk på planet? Då visar det sig att planet är 1 timme försenat :P HUR är det bara möjligt.

Väl på planet sätter vi oss ner och känner att NU är det äntligen på gång. Jag som dock har haft lite ont i halsen hela dagen konstatera med storbedrövelse att jag har fått bihållsinflammation. (jag har det ca varannan månad) Så vi laddar upp med servetter och hoppas på det bästa, flyga med bihållsinflammation är inget jag rekommenderar.Vi lyfter vi är på väg, Thailand here we come, det är underbart, det är...............näsblod.

Japp det rinner på, jag sitter där med näsduken upptryckt och försöker intala mig själv "det är värt det, vi ska till THAILAND, stå ut, kämpa" Men då och då måste jag byta servett, tyvärr så sitter minstingen bredvid mig och just när jag gör detta så tittar hon upp och få syn på min servett med varblandat blod...och..spyr då rakt ut på sitt bord. whooo ho ho, vilken semester eller ännu värre för henne då klockan nu då är över midnatt och det är hennes födelsedag. Väl upptorkat och klart sätter jag mig på plats igen och tänker i mitt stilla sinne att nu, nu kan det inte blir värre i varje fall.Men jo det kunde det, här tar det komiska i vår katastrof resan slut.

Vi går inför landning vi sitter där och tittar ut genom fönstren och ser alla öar och bara inandas känslan att nu är vi framme nu är vi här nu är vi i Thailand.Landningen går fint. Som alltid väntar vi med att gå av till sist så man slipper stå och böka och stöka med alla som ska gå av samtidigt och gärna först. Så när nästan alla lämnat planet så börjar vi ta oss ut. barnen går och prata lite med svärmor sedan springer dom ikapp mig som går först. Då hör jag bara hur en man fråga någon bakom mig "hur är det?" "mår du inte bra?" jag vänder mig om hör min man fråga sin mamma "hur är det morsan?" Då står hon lutad mot väggen, hyperventilerande stirrande rak fram och säger ingenting. Jag springer fram till henne och hon hugger tag i min hand och stirrar på mig. Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv, skräcken i hennes ögon var fruktansvärd. så jag sliter mig loss från hennes grepp, fast det gör ont i hela själen att släppa hennes hand när hon var så rädd. sedan springer jag in i planet igen och hämtar hjälp. Det visade sig senare att hon fick en stroke. Så fruktansvärt orättvist att en sådan fin underbar människa ska drabbas så hårt.Så vår drömsemester blev dom värsta veckorna i mitt liv. Men tack till den underbara personalen på flyget som hjälpte oss och tack till den enormt bra vården i thailand.


Inga kommentarer: